Om att begränsas av sin egna hjärna.

Jag har snart gått ut mitt första år i gymnasiet. Fastän jag inte alltid vill inse det, pågrund av rädsla och förtvivlan så börjar ju även jag sakta men säkert växa upp. Min framtid står framför mig. Jag är myndig nästa år och den meningen känns enormt främmande när jag säger det. För jag känner mig som fjorton. Som en fjortonårig, omogen, oerfaren flicka med orealistiska drömmar och dålig självbild. 
När jag pratar med vuxna så ser jag mig alltid utifrån deras perspektiv. Jag vet ju om allt det där om att en inte ska kolla på en själv med andras ögon och att en inte ska bry sig om vad andra tänker om en. Men jag kan inte hjälpa det, min självmedvetenhet tar över i precis alla situationer som jag befinner mig i. Jag låter min självmedvetenhet  och min vridna hjärna ta alldeles för mycket makt över mitt liv.
 
När jag var fjorton och fotade outfitbilder till min blogg och tyckte hela den grejen var det roligaste jag visste så fick jag nu som då nedlåtande och hånfulla kommentarer från människor, dom (flesta) ville ju mig inget illa, bara skoja lite, men att få höra att det man älskar mest av allt är töntigt tog så himla ont för fjortonåriga jag. Efter en tid slutade jag ta med mig kameran för att min rädsla över att folk skulle tycka illa om mig åt upp mig.
 
Idag är jag tre år äldre men jag har ju fortfarande samma tendenser. Jag låter min hjärna säga åt mig att inte göra vissa grejer i risk för att andra ska tycka illa om mig eller inte tycka om det jag gör. Mitt liv har gått ut på att vara alla tillags och att inte göra min egen grej och det är jag så fruktansvärt trött på. 
 
Visserligen förstår jag ju att det där är en del av mognadsprocessen och en del av att övergå till vuxen. Att jag successivt slutar bry mig om vad andra möjligtvis skulle tycka om mig för att man är fullt upptagen med att fokusera på annat stuff. Men jag tänker samtidigt att det kan vara bra att skriva om och prata om. Inte för att min text skulle hjälpa någon på nåt sätt men kanske för att få någon annan att veta att en  inte är ensam i sina tankar om att känna sig otillräcklig och att inte lita på sin egen förmåga. Och att få skriva ut mina tankar hjälper mig , och känns som en del av proseccen av att utrota dessa tankar.
Jag vill inte att min hjärna ska få begränsa mig från att göra saker jag tycker om i min framtid, jag vill inte leva mitt liv för att vara andra tilllags, jag lever ju för mig själv och det är ju jag själv som sätter gränser för vad som är möjligt och rimligt för mig själv. Ingen ska få bestämma för mig vad jag kan och inte kan göra. Jag hoppas verkligen att inte ni heller låter det hända för er.
 
 
tankar och åsikter | |
#1 - - Elin:

Jättefint skrivet Ine, du låter så klok och erfaren, precis som du faktiskt är.

Svar: Tack vännen!!
Josefine Kajan

Upp